Jenji Kohan och den judiska hypersexualiseringen av västerländsk kultur

Original Article: Jenji Kohan and the Jewish Hyper-Sexualization of Western Culture

Sexualisering Som det utförligt redogörs för Kritikkulturen, ansåg Freud och hans anhängare att antisemitism var en universell sjukdom som bottnade i undertryckt sexualitet. Den teoretiska grunden för detta finner man i Freuds Tre essäer om sexualiteten där han kopplade aggression till frustreringen av mänskliga drifter – i synnerhet sexdriften. Kevin MacDonald påpekar att: ”Fastän Freud själv senare utvecklade idén om dödsdriften som förklaring till aggression, har ett återkommande tema i den freudianska kritiken av västerländsk kultur, vilket bl.a. Norman O. Brown, Herbert Marcuse, och Wilhelm Reich exemplifierar, varit att frigörelsen av undertryckt sexualitet skulle leda till minskad aggression och bana väg för en era av universell kärlek.”

Utifrån denna uppfattning anses antisemitism vara en form av aggression, en följd av förnekad sexualitet, och psykoanalysens judiska uppdrag var att göra slut på antisemitismen genom att befria mänskligheten från sina sexuella bortträngningar. Individer som var upptagna av sex ansågs mindre benägna att bry sig om vad judar sysslade med, än mindre att motarbeta dem politiskt. Folk som ägnar större delen av sin tid åt jakt efter sexuell stimulering kommer sannolikt inte anordna pogromer eller hota det rika och mäktiga judiska etablissemanget. I sin, jewishquarterly.org /issuearchive/articled325.html?articleid=38 [now a hijacked site] ofta citerade essä, från Jewish Quarterly skriver Nathan Abrams att:

Judar i USA har varit sexuella revolutionärer. En stor andel av det som skrevs om sexuell frigörelse författades av judar. De som gick i bräschen för rörelsen som tvingade USA att anta en mer liberal syn på sex var judiska. Judar ingick också i avantgardet för 1960-talets sexuella revolution. Wilhelm Reich, Herbert Marcuse och Paul Goodman ersatte Marx, Trotskij och Lenin som obligatorisk revolutionär litteratur. Reich var främst inriktad på arbete, kärlek och sex medan Marcuse profeterade att en socialistisk utopi skulle göra människor fria att uppnå sexuell tillfredsställelse. Goodman skrev om de ”vackra kulturella konsekvenserna” som skulle följa med legaliseringen av pornografi: det skulle ”förädla all vår konst” och ”humanisera sexualiteten.”

Hypersexualiseringen av västerländsk kultur (den mest iögonfallande följden av det judiska övertagandet och faktiska monopoliseringen av den västerländska median och underhållningsindustrin) kan därför ses som den praktiska etnopolitiska tillämpningen av psykoanalytisk teori i en traditionell västerländsk kultur som till sin natur ansågs auktoritär, fascistisk och antisemitisk pga sin ”hämmande” sexualmoral. MacDonald påpekar att ”psykoanalys har varit en veritabel guldgruva av idéer för de som avser utveckla radikal kritik av västerländsk kultur” då dessa idéer påverkar tänkandet på många olika områden, ”däribland sociologi, barnuppfostran, kriminologi, antropologi, litteraturkritik, konst, litteratur och populärmedierna.

Jag noterade nyligen hur Daniel Jonah Goldhagen påstår sig ha blivit förbryllad av Billy Grahams ”knasiga” kommentar i hans smyginspelade konversation med president Nixon 1972 om att judar var ”de som sprider de pornografiska grejerna,” och att faran som judar utgjorde var så allvarlig att deras ”strypgrepp måste brytas annars kommer det här landet att gå åt helvete.” Goldhagen är givetvis inte intresserad av om Grahams påstående stämmer med den empiriska verkligheten – om judar verkligen är de som huvudsakligen ”sprider de pornografiska grejerna,” och därigenom underminerar de kulturella fundamenten och stöden för höginvesterande föräldraskap och gör så att landet går ”åt helvete”. En snabb titt på Hollywoods produktion och personerna ansvariga för den är dock tillräckligt för att bekräfta att Grahams påstående är fullständigt riktigt. Inte bara har judar länge, jewishquarterly.org /issuearchive/articled325.html?articleid=38 [now a hijacked site] dominerat porrindustrin, de har också varit ledande i att göra pornografiska teman och bilder mainstream genom filmerna och tv-programmen som de producerar.

Jenji Kohan – Från Weeds till Orange is the New Black

För att bara ta ett av oräkneliga exempel, kan vi nämna det enormt populära programmet Orange is the New Black (hädanefter OItNB). Den här serien är en skapelse av manusförfattaren och den verkställande producenten Jenji Kohan som kommer från en framstående judisk familj inom nöjesbranschen. Hennes far, Buz Kohan, en ofta anlitad författare till Oscarsgalan, har vunnit 11 Emmyutmärkelser i en karriär som spänner över fem årtionden. Hennes mor, Rhea Kohan, är romanförfattare, medan hennes äldsta bror, David, är medskapare och producent till den gaypräglade NBC-komediserien Will & Grace. Enligt Danielle Berrin, som skriver för ”Hollywood-jude”-avdelningen i The Jewish Journal:

Kohan kunde vara den judiska granntjejen. Men det finns en vasshet hos henne – hennes hår är ständigt rufsigt och hon har alltid på sig de där karaktäristiska glasögonen med sin art-déco-glamour. … Hennes tidigaste dröm var att bli en känd skådespelerska och sångare vid namn Rainbow Star. Men hon kunde inte spela. Eller sjunga. Flera år senare, efter att ha jobbat inom TV en tid, funderade Kohan på rabbinskola. Men ingen av dessa nycker visade sig vara lika starka som hennes (mycket judiska) arvsrätt, vilket har slungat Kohan in i många författares högsta önskan, att styra över sin egen TV-serie.

Kohan arbetade för sin bror David med Will & Grace under sina tidiga år, men kom fram till att hans typ av humor var för tam. ”David valde den breda, kommersiella, roliga vägen: jag var personligen alltid lite mörkare,” förklarar hon, ”och passade inte utmärkt inom systemet. Jag var tvungen att gå min egen väg,” Det var med tydlig hänvisning till hennes bror David och den uppsjö av aktivistiska Hollywoodjudar som honom, som vice president Joe Biden 2013 påpekade att judiskt inflytande på amerikansk kultur hade varit ”enormt”. När han talade om den framträdande roll som judar har spelat i att förändra amerikanska attityder i riktning mot medborgerliga rättigheter, feminism och homosexuellas rättigheter, konstaterade han att:

Det som påverkar rörelserna i USA, det som påverkar våra attityder i USA är lika mycket kulturen och konsten som någonting annat, … Det var inte någonting vi gjorde genom lagstiftning. Det var ‘Will & Grace,’ det var sociala medier. Bokstavligt talat. Det var det som förändrade folks attityder. Det är därför jag var så säker på att den stora majoriteten av människor skulle omfamna och snabbt omfamna [homoäktenskap]. Tänker man på vad som ligger bakom allt detta, så jag slår vad om att 85 procent av dessa förändringar, vare sig det är i Hollywood eller sociala medier, är en konsekvens av judiska ledare i industrin. Inflytandet är enormt, inflytandet är enormt.

På ett liknande sätt observerade den judiske författaren och intellektuelle Chaim Bermant att ”judarna som kom att dominera Hollywood hade större del i formandet av amerikanska attityder och åsikter än kyrkorna eller till och med skolorna.” Detta är föga överraskande med tanke på att, som kultiveringsteori och social inlärningsteori förutsätter, exponering i media leder till ökad sympati för de värderingar som finns inbäddade i innehållet, liksom en ökad benägenhet hos publiken att betrakta de fiktiva skildringarna som återgivningar av verkligheten.

Bermant noterar hur judiskt etniskt nätverksarbete och nepotism ända från Hollywoods grundande snabbt ledde till en industri som fullständigt dominerades av judar, och yttrar sarkastisk att ”Hollywood, stället där man brukade säga att ‘även svågern stiger i ställning’ var nepotismens sista fäste, men nepotism var kanske en av dess räddande egenskaper, för det visade på, om än på ett grovt sätt, att där inte helt saknades medmänsklighet.” Judiska familjer och etniskt nätverksarbete spelade en oundviklig roll i Kohens avancemang till att slutligen få ”styra över” sin egen serie. Hon berättar hur:

Jag började skriva. … Jag slutade alla mina skitjobb och jag flyttade in hos [en vän som] bodde i Santa Cruz. Och varje dag gick vi till dessa små caféer i Santa Cruz, och jag jobbade med manus och studerade de videoband som jag hade spelat in från TV med Roseanne och Seinfeld och The Simpsons. … Vad som sedan hände var att min svägerskas far jobbade i en byggnad med en agent och gav honom mina manus i en hiss. Och han läste dem, och till våren jobbade jag med en serie. Och det fortsatte därifrån, och jag slutade aldrig att arbeta.

Kohan blev manusförfattare till talrika drama- och komediserier, däribland Sex and the City (skapad av den judiske författaren, regissören och producenten Darren Star), Gilmore Girls (skapad av den judiske författaren, regissören och producenten Amy Sherman), Mad About You (skapad vad den judiske författaren och skådespelaren Paul Reiser och den judiske författaren och producenten Danny Jacobson), och The Fresh Prince of Bel-Air (skapad av den judiske författaren och skådespelaren Andy Borowitz och hans fru Susan Borowitz).

2005 fick hon möjligheten att skriva och producera sin egen serie, vilket resulterade i den svarta satiren Weeds – en serie om den ”säregna karaktären av amerikanskt hemmaliv.” Ursprungligen med handlingen förlagd i den fiktiva förorten Agrestic (senare Majestic), följde serien änkan och singelmamman Nancy Botwin (Mary-Louise Parker), som blir knarklangare för att kunna behålla sin medelklasslivsstil. Med hjälp av olika ohederliga karaktärer och hennes odugliga och omogna svåger Andy (ett typexempel på Hollywoods slentrianmässigt osmickrande skildringar av vita män), uppfostrar hon sina två söner, Silas och Shane.

The Jewish Journal lägger märke till hur Weeds ”rutinmässigt behandlar många av de mest provocerande, kontroversiella temana på TV. Varje säsong har sin andel av laglöshet, otillåtna relationer och en häpnadsväckande freudiansk undermening (i ett avsnitt kommer Nancy på sin yngsta son när han masturberar till ett foto av henne).” Freudianska teman fortsätter att utöva inflytande på judiska formare av västerländska sinnen, som Kohan, trots att dessa uppfattningar för länge sedan slutade spela någon som helst roll i traditionell utvecklingspsykologi.

Enligt The Jewish Journal har Kohans ”vägran att begränsa sig själv i sina seriers kreativa innehåll gjort moralisk tvetydighet till en del av Weeds varumärke. Inget ämne är för hemskt, ingen karaktär är för fördärvad.” Genom att ge henne frihet att utforska dessa fördärvade karaktärer och se på dem med humor och ställa frågor, hävdar Kohan att Weeds gjort det möjligt för henne att komma i kontakt med sin judiska identitet, då hon konstaterar att, ”För mig, är kärnan i min judendom att ställa frågor – fråga varför, fråga mer. Och på sätt och vis gör serien det möjligt för mig att följa denna judendomens väg.”

Efter den kritikerrosade Weeds, som slutade sändas 2012, omarbetade Kohan den (halvjudiske) författaren Piper Kermans memoarer Orange is the New Black om hennes erfarenheter från ett lågsäkerhetsfängelse för kvinnor. Denna serie kretsar kring den ”dumma bisexuella blondinen” Piper Chapman (spelad av Taylor Schilling) som är dömd till 15 månaders fängelse för att ha smugglat knarkpengar åt sin droghandlande dåvarande flickvän Alex Vause (Laura Prepon). Detta brott ägde rum tio år före seriens start, och Piper hade sedan dess gått vidare och levde ett stillsamt, laglydigt liv i New Yorks övre medelklass. Det plötsliga och oväntade gripandet avbryter hennes relationer med sin fästman och familj. I fängelset återförenas Piper med Alex (som namngav Pipers i rättegången, vilket resulterade i att hennes ex-flickvän greps och fängslandes), och de omprövar sitt förhållande och handskas med sina medfångar. OItNB använder ofta återblickar till viktiga händelser från de olika internernas liv för att förklara hur de kom att hamna i fängelse och för att fylla i deras bakgrundshistorier.

OitNB är en otroligt degenererad serie som förvränger traditionell västerländsk moral och förskönar homosexualitet. Huvudtemana i serien är att monogama heterosexuella förhållanden är onormala och att kristendomen är en ondskefull tro, som pga sin kvävande sexualmoral gör sina utövare till hycklande fanatiker med förvridna, neurotiska personligheter. Den kristna ”skurken” i serien dömdes till fängelse för att ha dödat en grupp abortörer efter att själv ha gjort en abort. Varje kvinna i fängelset förutom den kristna skurken har ett lesbiskt förhållande med någon av sina medfångar – till och med en nunna.

Hollywoods judiska makthavare älskar att förnedra kristendomen och katolicismen genom att visa nunnor i sexuella roller. Öppningsscenen i pilotavsnittet av Californication, ett program med den judiske skådespelaren David Duchovny (vars far var publicist hos den amerikanska judiska kommittén), i huvudrollen, visar en nunna som utför oralsex på Duchovnys rollfigur Hank Moody i en kyrka. Denna pornografiska profanering av kristna symboler är ett sätt att öppet skända den kristna kulturen. Kohan har säkerligen inga betänkligheter kring sådana skildringar, då hon sagt att: ”När folk har dessa heliga kor, känner jag ett behov av att slakta dem.” Självklart kommer den som ”slaktar” en judisk helig ko snart stå på ADL:s och SPLC:s dödslista, kommer sannolikt förlora sitt jobb, och om det är en offentlig person kommer han eller hon obarmhärtigt attackeras av den judiskkontrollerade median.

Time Magazine kallar Kohan en ”naturkraft” och beskriver hur hennes ”karaktärer är ett hänförande tumult av olika färger och sexuella läggningar på skärmen. Jenji visar en passion för mångfald genom att skapa karaktärer med alla sorters bakgrund som är tredimensionella, bristfälliga och ibland obehagliga, men alltid mänskliga.” Det eviga Hollywoodtemat om det ädla med sexuell frigörelse och rasblandning är särskilt framträdande i OItNB. När hon frågades i en intervju varför hon hade så mycket meningslöst sex i sin serie svarade Kohan genom att förklara att:

Jag vill ha mer knullande, överallt. Det är min grej. Det uttrycker allt. Det är bekvämlighet, det är lättnad, det är brutalitet, det är gemenskap. Det är så många saker. Vi gör alla det. Vi tänker alla på det. Vi ser det inte tillräckligt. En del av det är som en dans med [mestadels icke-judiska] skådespelarna eftersom det är väldigt känsligt för dem att göra det. Men om jag fick det på mitt sätt, så skulle det vara så mycket mer, i allt. Det är så avgörande och väsentligt i livet, och våra erfarenheter borde återspeglas i det vi tittar på. Och det är sexigt. Jag älskar sexgrejerna, och jag vill ha mer.

Kohan berättade likaså för The Hollywood Reporter: ”Jag älskar visuell sex, ju mer sex desto bättre. Väldigt ofta övertygar det skådespelarna att klä av sig nakna. … Man hoppas att alla bara ska känna sig bekväma med det, och sen gör de det inte. Det krävs mycket övertalning och att få folk att känna sig bekväma.” Hollywoods judiska höjdare har länge använt sin makt över folks karriärer som ett gyllene tillfälle att få tillgång till, och sexuellt utnyttja, icke-judiska skådespelare och skådespelerskor (och barn). Bermant medger att ”den judiske affärsmannen aldrig har blundat (tittat i smyg ibland, men aldrig blundat) för sådana lockelser. Rabbinerna har alltid varit medvetna om det finns ett vällustigt drag i den judiska folkkaraktären.”

Netflix, som sänder OitNB har, har gett sitt oinskränkta stöd till det explicit sexuella innehållet i OItNB, och bara ingripit en gång enligt Kohan. ”Vi har några manliga nakenscener den här säsongen, men jag tror inte vi kommer få se någon erektion.” Som jämförelse noterade Kohan de jämförelsevis strikta riktlinjerna som Showtime (ett helägt dotterbolag till Sumner Redstones CBS) hade för en scen i Weeds, i vilken ”en dildo och glidmedel tilläts visas i bild, men man fick inte lov att se rollfiguren stryka på glidmedlet på dildon.”

I andra sammanhang har Kohan yttrat: ”Jag tror att folk behöver acceptera sin sexualitet oavsett vilken miljö de befinner sig i,” och konstaterar att hon är ”en stor bidragsgivare till Kinseyskalan, där 10% är fullständigt straighta och 10% är fullständigt homosexuella och alla liksom flyter omkring i mitten, alla andra.” Här upprepar Kohan det freudianska ”argumentet” att ”en böjelse för perversioner är en ursprunglig och universell variant av den mänskliga sexuella instinkten.”

En artikel i Rolling Stone konstaterar att OItNB är en TV-serie som gått i bräschen för att utmana tittarnas uppfattningar om sexualitet och könsidentitet, särskilt tack vare medverkan av ”transskådespelerskan” Laverne Cox som spelar Sophia Burset och den öppet homosexuella skådespelerskan Lea DeLaria som spelar Carrie ”Big Boo” Black. Kohan påpekar att i hennes serie blir transpersoner ”inte angripna”, utan vävs smidigt in i handlingen om huvudpersonen Piper Chapmans tid i ett federalt lågsäkerhetsfängelse. ”Det är inte ‘det stora specialavsnittet om transkaraktären,’” säger hon, ”Det är normaliserat i dessa samtal.” En källa konstaterar att OitNB har lyckats med att normalisera sexuella perversioner och föreställningen om könsidentitetens ”flytande” natur:

Detta är trots allt serien som gjorde Laverne Cox till en kändis, lika mycket tack vare hennes sofistikerade intersektionella politiska åsikter som hennes lustiga skönhet. Som färgad transkvinna och den första transskådisen att bli Emmynominerad har Cox konsekvent ifrågasatt den allmänna föreställningen att synas i TV i sig räcker för att skapa social förändring, och använder istället sin position för att sprida HBTQ-aktivism och uppmärksamma ojämlikhet och orättvisor. Orange is the New Black gör sina feministiska poänger på ett slugt subversivt sätt, dess radikala teman kombineras med ett fängslande berättande där vi likt cellkamrater kommer i ett intimt förhållande med rollfigurerna.

Som svar på nyheten att en av de kvinnliga stabsförfattarna på OItNB hade skilt sig från sin man och nu dejtade en av seriens stjärnor efter att ha sagt att serien fick henne att inse att hon var lesbisk, svarade Kohan kaxigt: ”Jag fick henne att bli homosexuell. Jag gjorde henne homosexuell. Jag kände att det saknades balans i rummet, så jag har en trollstav och gör folk homosexuella.”

Trots dessa nonchalanta kommentarer finns det ordentliga bevis för att sexuell läggning till en betydande grad är miljöbetingat. En dansk studie från 2006 fann, baserat på en analys av två miljoner män och kvinnor, att sociala och familjära faktorer spelade en betydande roll i bestämningen av sexuell läggning. I en intervju betonade studiens upphovsmän att: ”Prenatala faktorer kan inte förklara variationerna i människans sexuella läggningar,” och att ”vilka komponenter som än avgör en persons sexuella preferenser och partnerval så visar våra befolkningsstudier att miljömässiga faktorer är betydelsefulla.” Kultur styr sannolikt människans sexualitet genom att hämma eller uppmuntra vissa sexuella beteenden. Genom positiva skildringar av homosexualitet och transpersoner uppmuntrar OItNB utan tvekan marginella och förvirrade individer, som stabsförfattaren, att identifiera sig som homosexuella.

OItNB överöstes med 12 Primetime Emmy Award-nomineringar för sin första säsong. Som väntat har serien också hyllats världen över i judiskkontrollerad media. En recensent på Washington Post prisade seriens ”karaktärer och ambitiösa manus och skådespeleri” och noterade att:

i ett av de nya avsnitten förekommer en utdragen debatt om urinrörets placering i förhållande till slidan – en fråga som slutligen reds ut av Burset, en transsexuell intern (spelad av Laverne Cox) – och en tävling mellan två lesbiska interner, Big Boo och Nichols (Lea DeLaria och Natasha Lyonne) om vem som kan förföra störst antal medfångar, med särskild inriktning på orgasmer.

Yttranden som dessa godtas alltså som seriösa kulturkommentarer i en av USA:s mest framstående och inflytelserika nyhetstidningar i dessa dagar.

Sexuell frigörelse – utmärkt för gojer, men inte för judar

Som den här kritikerns kommentarer visar så är allt tillåtet i OItNB – utom sådant som anses rasistiskt, pro-kristet, eller anti-HBTQ. Kohans eget liv däremot, överensstämmer mer med traditionella judiska värderingar. Hon är gift med frilansjournalisten Christopher Noxon, med vilken hon har tre barn. Kohan hävdar att det är hennes konventionella hemmaliv som driver henne till berättandets mörka vrår. Hon dras till mer sjaskigt material eftersom, som hon säger, ”Detta är mitt uppror, detta är mitt roliga.” I en intervju med den israeliska tidningen Haaretz erinrar hon sig hur hennes önskan att ha med den judiska rollfiguren Yael (spelad av Meital Dohan) i Weeds föddes i den judiska miljö i vilken hon uppfostrade sina barn. ”Mina barn går i en judisk skola,” sade hon vid det tillället. ”Jag möter många israeliska mödrar där, och karaktären Yael är en hyllning till dessa mödrar. De är så fantastiska. Alla israeliska mödrar jag mött är fantastiska, och så även Meital. Yael är en karaktär som bygger på alla mammor i vår skola. Jag kollar alltid vad folk har för relation till sin judendom.”

Tendensen hos judiska omstörtare av västerländsk kultur (som Kohan) att inte personligen praktisera vad man uppmuntrar sin publik till att göra är slående. Ett annat anmärkningsvärt exempel på denna tendens är den judiske entreprenören och ”kungen av otrohet” Noel Biderman, grundaren och VD:n för företaget som driver dejtingsajten Ashley Madison som är utformad för att göra det enkelt för gifta personer att arrangera otrohetsaffärer. Företagets slogan (som Biderman själv kom på) är: ”Livet är kort. Ha en affär.” Medan han uppmuntrar till otrohet (och tjänar rejält på det) säger Biderman att han själv är en lyckligt gift tvåbarnspappa och inte är otrogen. I en intervju med programmet ”A Current Affair” i Australien medgav han att han skulle ”bli förkrossad” om han ertappade sin egen fru med att använda hans otrohetssajt.

Den tidigare brittiske överrabbinen Jonathan Sacks skriver i Encyklopedin för modern judisk kultur, att medan ”1960-talets sexuella revolution hade en del judiska förkämpar,” så var den huvudsakliga reaktionen inom den judiska folkgruppen ”ett starkt försvar av traditionen”. Inom den judiska diasporan betraktades sexuell frigörelse som ett direkt hot mot judendomen som gruppevolutionär strategi, där ”inte bara etniska värderingar stod på spel.” Sacks nämner att ”bilder av äktenskap och familj genomsyrar judiskt teologiskt språkbruk om den förbundsmässiga relationen mellan Gud och Israel,” och konstaterar att ”familjernas stabilitet och fruktsamhet är avgörande för judarnas överlevnad.” Som dessa kommentarer visar, finns det ett samband mellan sunda, välfungerande samhällen och alstrande och skydd av barn. Medan judar har strävat efter att upprätthålla en sådan kultur inom den judiska folkgruppen har de aktivt sökt förstöra den för icke-judiska folkgrupper.

Ett färskt oerhört exempel på detta kulturella sabotage gäller den tidigare barnstjärnan Miley Cyrus som nyligen uppgav: ”Jag är bokstavligt [sexuellt] öppen för precis allt där det råder samtycke och det inte finns något djur eller någon minderårig inblandad. Allt som är lagligt går an för mig. … Jag ser mig själv inte som pojke eller flicka, och jag behöver inte ha en partner som ser sig som pojke eller ficka.” Cyrus övergång från oskuldsfull barnstjärna till slampig propagandist för fullständig sexuell frigörelse och ”flytande könsgränser” kan direkt tillskrivas det skadliga inflytandet från hennes judiske manager Larry Rudolph. Som brittiska Daily Mirror har rapporterat:

Ta en söt ung tjej med ren framtoning, förvandla henne till en showbiz-sexgudinna och se pengarna rulla in. Det är vad som hände med Miley Cyrus. Och hennes sexiga intervjuer och halvnakna juckande ser ut som ett medvetet karriärbyte under ledning av en beräknande manager, skriver The Sunday People.

Låt oss uppmärksamma Larry Rudolph. För Miley, den tidigare Hannah Montana-barnskådespelaren som blev en snuskdrottning, är bara den senaste i en rad av oanständiga produkter från hans stall. Britney Spears, Christina Aguliera och Jessica Simpson är samtliga också hans skapelser. Mångmiljonären, affärsmannen och den tidigare advokaten har specialiserat sig på att hjälpa artister att ta steget från barnstjärna till vuxen artist.

Mellanamerika blev vansinniga över att se den tidigare Disneyprinsessan Miley, 21, ha på sig hudfärgad latexbikini och gnida sig utmanande mot sångaren Robin Thicke på MTV Video Music Award i augusti. Hur kunde den söta lilla flickan som spelade barnens favorit Hannah för åtta år sedan sjunka så lågt, frågade sig upprörda föräldragrupper. Men hennes TV-sända framträdande sågs av 50 miljoner människor. Och Rudolph och hennes mamma och assisterande manager, Tish Finley, hejade på henne.

Rudolph, 50, talangmanager i 15 år, har jobbat med sångerskan sedan förra våren. Och han berättade för The Hollywood Reporter att han tyckte att Mileys framträdande på VMA var en riktig praktgrej. Han förklarade: ”Vi jublade alla från sidan av scenen. Det kunde inte ha gått bättre. Fansen fattade det. Resten kommer också göra det med tiden.” Rudolphs färdigheter har inbringat honom en förmögenhet på 23 miljoner pund men han kom från enkla förhållanden i Bronx i New York.

Den katolske intellektuelle E. Michael Jones har hävdat att judiskt främjande av lössläppthet (och i allt högre grad hela spektrat av sexuella perversioner och könsidentitetsstörningar) i själva verket är ett sätt att utöva politisk kontroll över icke-judiska befolkningar – ett sätt att göra dem politiskt lätthanterliga genom att göra dem till slavar under sina passioner. Ett exempel som Jones ofta tar upp om hur judar medvetet använder sexualisering av kulturen i syfte att försvaga en fiende är de israeliska soldaternas handlande efter att de tagit över palestinska TV-stationer 2002, där de omedelbart började sända ut porr i etern. Jones berättar:

Israelerna har nyligen visat sig vara väl förfarna i vad man skulle kunna kalla militärt bruk av pornografi. Vid 16.50 den 30:e mars 2002, tog israeliska militära styrkor över palestinska TV-stationer när de ockuperade Ramallah på Västbanken, och stängde omedelbart ner dem. Vad som följde var något mer ovanligt. Kort efter att ha ockuperat Al-Watans TV-station, började israeliska styrkor sända porr via dess sändare. Enligt en rapport från The Advertiser, en australisk nyhetstidning, utökade israelerna så småningom sin kulturella offensiv mot det palestinska folket genom att sända porr via ytterligare två palestinska stationer, Ammway och Al-Sharak-kanalerna. En 52 år gammal palestinsk trebarnsmor klagade, enligt The Advertiser, på ”den medvetna psykologiska skada som orsakades av dessa sändningar.”

Vare sig man godtar Jones tes eller inte, så är den judiska hypersexualiseringen av västerländsk kultur och angreppet på den vita heterosexuella normen ett alltför utbrett och långvarigt fenomen för att inte ha en klar etno-politisk grund. Angående det överväldigande stödet bland judar för sexuella minoriteter, påpekade den framlidne judiske författaren Charles Silberman att, ”Amerikanska judar stödjer kulturell tolerans pga sin övertygelse – som är djupt rotad i historien – att judar bara är trygga i ett samhälle som accepterar ett brett spektrum av attityder och beteenden, liksom en mångfald av religiösa och etniska grupper. Det är denna övertygelse, inte gillande av homosexualitet, som gör att en majoritet av amerikanska judar stödjer ‘homosexuellas rättigheter’ och intar en liberal ståndpunkt i de flesta andra så kallade ‘sociala’ frågor.” Den judiske professorn i engelska på Masachusetts universitet, Joash Lambert, har likaledes noterat att judiska advokater ”anser att minoriteters intressen måste skyddas” med motiveringen att ”Förintelsen var det ultimata förtrycket av minoriteter” och följaktligen blev, för judar, ”rätten till åsiktsfrihet en kamp för minoriteters rättigheter.”

Konsekvenserna av judisk hypersexualisering av västerländsk kultur

Konsekvenserna av nedbrytningen av traditionella västerländska normer som begränsade sexualiteten (ett resultat av att den psykoanalytiska och radikala kritiken av västerländsk kultur triumferat sedan 1960-talet då kontrollen över Hollywoods sexskildringar som funnits sedan 1920-talet kollapsade) har varit betydligt mer skadlig för de grupper med lägre IQ, med genetiska anlag för tidigt utvecklad sexualitet än för diasporajudar (högre intelligens korrelerar med senare ålder för giftermål, lägre förekomst av utomäktenskapliga barn, ensamt föräldraskap och skilsmässa). En studie från 2006 i The Journal of Adolescent Health fann att: ”Det starka förhållandet mellan media och ungdomars sexuella uttryckssätt” beror på ”medias roll som en viktig källa för ungdomars inlärning av sexuella normer.” Psykologerna Rickard Jackson Harris och Fred W. Sandborn skriver i sin bok A Cognitive Psychology of Mass Communication: ”Tonåringar som tittar på stora mängder TV-program med sexuellt innehåll är dubbelt så benägna att ha sexuellt umgänge under det följande året som tonåringar som tittar på lite program med sexuellt innehåll, även efter att man kontrollerat andra möjliga faktorer” (se också ”Forskning om pornografi och sexualiseringen av kulturen”).

Hypersexualiseringen av västerländsk kultur har lett till en kraftig ökning av könssjukdomar bland ungdomar. Det har skett en alarmerande ökning av gonorré, klamydia och syfilis över hela USA. Det har också skett en uppgång av sexuella övergrepp mellan barn i hela västvärlden. Joe Tucchi, VD för Australian Childhood Foundation tillskriver denna dramatiska uppgång till det faktum att barn nuförtiden ”har all denna lättillgängliga porr, sexuella bilder och snedvridna värderingar kring relationer och de sätter ihop dessa saker och börjar ägna sig åt sexuellt riskbeteende.” Samhällsdebattören Melinda Tankard Reist frågar sig sorgset: ”Hur mycket värre måste det bli? Hur många fler femåringar vill vi ha i behandlingsprogram innan vi inser att det kanske inte är lämpligt med ett ställe där alla barn fritt kan få tillgång till tortyrporr, våldtäktsporr och incestporr? Barn lärs upp till att tycka att dessa saker är normala.” Det behövs knappast sägas att, som en följd av program som Jenji Kohans OItNB, håller gränsen mellan porr och underhållningsprogram på att suddas ut. ”Porrifieringen” av populärkulturen fortsätter i rask takt.

Kevin MacDonald konstaterar att ”det mest grundläggande felet som Freud gjorde var den systematiska sammanblandningen av sex och kärlek. Detta var också det fel som var mest subversivt, och man kan inte nog understryka de fullständigt katastrofala konsekvenserna av att acceptera det freudianska synsättet att sexuell frigörelse skulle ha välgörande effekter på samhället.” Den psykoanalytiska betoningen på fördelarna med sexuell frigörelse är ”i grund och botten ett program som främjar låginvesterande föräldraskap.” Traditionella västerländska religiösa och sekulära institutioner frammanade däremot ett ”höggradigt egalitärt parbildningssystem som är förknippat med höginvesterande föräldraskap. Dessa institutioner spelade en central roll i att göra kärleksband, samhörighet och gemenskap till grund för äktenskap. När dessa institutioner började utsättas för psykoanalysens radikala kritik kom de dock att ses som neurosframkallande och det västerländska samhället i stort började betraktas som sjukdomsalstrande.”

Resultatet av den judiskt orkestrerade sexuella revolutionen har, som Kevin MacDonald nämnt, blivit ett samhälle som kontrolleras av en judisk ”kognitiv elit” som politiskt, ekonomiskt och socialt styr över ”en växande massa av individer som är intellektuellt inkompetenta, oansvariga som föräldrar, ofta i behov av offentligt stöd, och benägna till kriminalitet, psykiska störningar och drogmissbruk.” Samtidigt, på andra sidan av det sociala spektrat, har judiska aktivister rekryterat de mest intellektuellt kapabla elementen inom de vita befolkningarna och använt dem (genom en judiskt sanktionerad statlig läroplan och ett perverterat system byggt på ekonomiska incitament) till att skada folk av deras eget biologiska ursprung.

Den judiska hypersexualiseringen av västerländsk kultur tycks intensifieras för varje år som går, allteftersom gränsen mellan pornografi och vanlig underhållning blir alltmer oklar. För att skydda vita samhällen från Hollywoods lömska inflytande behöver vi helt klart, utöver att avslöja den etniska agendan bakom dess produktion, utveckla vår egen alternativa och brett tillgängliga media som stärker det kulturella stödet för sunda vita familjer. Medan betydande framsteg utan tvekan kan göras i utvecklandet av en alternativ medial infrastruktur genom att använda ny kommunikationsteknologi, kommer det krävas anskaffning och distribution av mycket stora ekonomiska resurser för att i slutändan kunna bryta det judiska massmedie- och underhållningsmonopolet.