White Identity, Interests, and Culture Saturday, 21 October 2017 - 17:48
Publications
Comments

Att spela på våra känslor för att sänka oss: Hur fienden mitt ibland oss använder vår empati emot oss

Also posted at Nyanserat.nu.

“Om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott.”
1 Tim 5:8

För ett år sedan var jag mycket nära att falla offer för en variant av det så kallade ”barnbarnsbedrägeriet”. Bedrägeriet fungerar så här. Någon som utger sig för att vara ditt barnbarn verkar nödställd och ringer för att berätta att han eller hon har fått stora problem i ett avlägset land. Barnbarnet har fängslats för ett visst brott, och skäms för mycket för att be sina föräldrar om hjälp, så hon ber dig om pengar. Och du skickar det.

För att få det att fungera måste bedragaren få offret att känna att det verkligen är en släkting som han har förlorat kontakten med. Det är det första hindret. Men den andra är att övertyga offret om att det är brådskande att skicka pengarna. Du måste agera nu, innan det är för sent. Skynda dig.

 

När det har tryckts på offrets emotionella knappar – och det saknas tid till att stanna upp och tänka efter – så är en sannolik respons att det skickas en check till ”barnbarnets” falska advokat. I mitt fall var det två bedragare – som borde ges en Oscar för sin prestation – som lyckades få mig att tro att min brorson, som jag inte hade sett på åratal, skulle fängslas om det inte skickades pengar till hans advokat omedelbart. Det är en lång historia, men jag köpte det nästan. Tänk dig, en ”smart” kille som mig.

Efter telefonsamtalet ringde jag polisen och kopplades till West Vancouvers polisstation där en viss konstapel specialiserat sig på just det här bedrägeriet. Varför West Vancouver? Eftersom det riktas mot rika. Där finns en väldigt hög densitet av rika far- och morföräldrar, och folk i min ålderskategori. Folk som vill lämna ett arv efter sig, eller vill göra något för dem i vår familj som behöver vår hjälp.

Under intervjun avslöjade konstapeln ett mycket intressant faktum. Du behöver inte vara lättlurad eller en dumbom för att falla för det här tricket. Några mycket intelligenta och välutbildade människor, däribland pensionerade läkare, ingenjörer, arkitekter och lärare har gått på det. Varför?

Svaret är att vi inte är rationella varelser. När våra känslor påverkas till fullo kan de dränka vårt omdöme på ett ögonblick. Det tror jag är fallet med frågan om flyktingar, eller de sorgliga, tårfyllda och utmärglade afrikanska barn som vi ser på skärmen när Röda Korset genomför en kampanj. ”För bara nio kronor om dagen kommer lille Akbar få äta och gå i skolan.”

Naturligtvis är en del människor mer mottagliga för denna typ av känslomässig manipulation än andra. Speciellt de som inte använder den vänstra sidan av deras hjärnor till sin fulla potential. Kreativa högerhjärnsmänniskor kan generellt sett inte tänka i kvantitativa termer. De styrs av känslor, och översvämmas av empati,[1] ett ord som har blivit ett kodord för patologisk altruism.[2]

De är oftast oräkneliga – och typiskt vänster politiskt. När de säger att vi måste ge bidrag till konsten, eller satsa mer på utbildning, hälso- och sjukvård, dagis eller särskilda program för underrepresenterade minoriteter, kommer de inte säga hur mycket. När de säger att vi måste ha ett underskott för att sätta fart på ekonomin, kommer de inte säga hur mycket eller när det kommer att ge resultat. När de säger att vi måste acceptera fler invandrare eller flyktingar, kommer de inte tala om för oss hur många. De kommer bara säga ”fler”. Och om de ger en siffra, är det bara provisoriskt, en språngbräda till framtida uppmaningar. Deras krav har alltid en fortsättning. Målstolparna flyttas alltid längre bort.

De utgör inte ansenliga antal på grund av att deras känslor är i förarsätet, utan de gör en sak av att visa upp sin ”medkänsla”, särskilt de av dem som satsar på en parlamentarisk karriär. Slagord som ”människor före vinst” och ”ekonomin finns för att tjäna folket, inte tvärtom” passar deras tänkesätt. När du vill vädja till känslor för att nå framgång, är det alltid praktiskt att presentera en falsk antites.

Det är därför konstintresserade i Kanada nästan unisont stödjer New Democratic Party[3] långt ut på vänsterkanten. Och naturligtvis släcker de törsten i CBC Pravdas tråg, som i likhet med radio och tv inom public service i USA presenterar sig som elitens (dvs vänsterns) röst gällande kultur och konstnärliga uttryck. Om du ser en reklamskylt för NDP uppsatt på en gräsmatta är det högst troligt att du kommer att se en ”Vi röstar CBC” vid sidan av den.

För att kunna mobilisera det stora antal människor som ”tänker” på detta sätt, är det därför nödvändigt för de statliga medierna – och sociala medier – att rama in flyktingdebatten i rent känslomässiga termer. Bilder av desperata människor och av tragedier sänds ut varje dag, varje timme, och är i centrum för varje nyhetsinslag om ämnet. Tragedin måste ges ett mänskligt ansikte.

Men de i värdländerna som måste flytta för att dessa invandrare ska komma in, eller ser sitt sociala skyddsnät kollapsa av den nya bördan, eller blir arbetslösa när billig arbetskraft tar över, de människorna lämnas osedda av kamerorna. Det finns inget mänskligt ansikte bundet till deras svåra situation. De enda bilder av dem som vi tillåts se är arga demonstranter – kryddat med några nynazister för att få en bra effekt – som skriker utanför flyktingförläggningar. Det finns ingenting som fungerar lika bra som nazistpenseln när det gäller att svärta ned legitim ilska och misskreditera missnöje.

Den statliga median och dess kloner har en plan:

Diskussionen får inte tillåtas att glida in på kalla faktas territorium, om siffror, resurser, eller om sannolika långsiktiga effekter. Tittarna får inte konfronteras med verkligheten; att Europa helt enkelt inte har kapacitet att rymma antalet människor som söker fristad och bosättning inom dess gränser. Eller att så kallade ”rika” länder som Kanada och USA, uppallade av fiatvalutor och köpkraftsbubblor, inte kan ta emot de hundratals miljoner, eller eventuellt miljarder invandrare, som är angelägna att fly från fattigdom, svält eller krig. Kort sagt kan inte tittarna tillåtas att förstå begreppet gränser.

Om den västerländska civilisationen begravs i en lavin av invandrare kommer dess gravskrift att vara ”De dog av missriktad empati”. Empati underblåst av foton och bilder som lyfts fram av vår fientliga mediaelit, ivrigt anammade av ambitiösa politiker, och kanaliserade mot utomstående på bekostnad av dem i vårt samhälle som ombeds att offra sin plats, sina resurser och sitt kulturarv för att tjäna ”mänskligheten”. Naturligtvis karakteriseras de som skulle kunna motsätta sig denna agenda som känslokalla eller än värre – själviska.

Nordiskt Kynne

Köp den idag, på Logik.se

Men frågan handlar inte om medkänsla eller brist på sådan, utan om till vem medkänslan bör riktas. Till dem – eller till oss själva? Vem bör prioriteras. Dem eller vi?

Tim Murray

* * *

”Tim Murray” är en återkommande skribent på The Council of European Canadians hemsida. Artikeln är en översättning från The Occidental Observer.

[1] Mechanisms for Cuckservatives
[2] Pathological altruism
[3] New Democratic Party

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks

Comments are closed.