Den judiska och den muslimska frågan

Original Article: The Jewish and Muslim Questions; Swedish translation posted at Motgift.nu

Är judarna eller muslimerna ”det stora hotet” eller ”det stora problemet”? Den frågan verkar kunna splittra nationellt sinnade över hela Västvärlden. Vi presenterar här en välskriven och intressant artikel i ämnet från Enza Ferreri, som — likt Motgift tidigare påvisat — menar att man måste kunna hålla två bollar i luften.

Jag avslutade min senaste artikel på The Occidental Observer med att fokusera på kampanjen mot ”judaiseringen av Storbritannien” och på vissa likheter mellan islam och judendom liksom mellan de muslimska och judiska befolkningsgrupperna i Väst. Icke desto mindre har jude- och muslimfrågan haft väldigt olika konsekvenser för vita, och detta ämne har ofta och regelbundet diskuterats.

Hur dessa två frågor, enligt min uppfattning, bör behandlas är ämnet för den här artikeln.
Jag har noterat att det ofta förekommer skilda meningar om det. Det finns ett spektrum av åsikter, längst ut på ena kanten finner man de som tycker att muslimerna är det verkliga och enda problemet, medan man på den andra sidan finner de som anser att muslimerna är oskyldiga och enbart används som syndabockar.

Enligt min mening är inget av påståendena varken fullständigt rätt eller fullständigt fel.

Muslimer är ett verkligt problem, även om de har använts som syndabockar.

Islam befinner sig i krig mot Väst, och har alltid gjort, det kan inte förnekas. Islam befinner sig i själva verket i krig mot resten av världen.

Islam delar in världen i två delar: Dar al-Islam (vilket på arabiska betyder ”islams hus/boning”, även kallat Dar as-Salam ”fredens hus/boning”); och Dar al-Harb (på arabiska ”krigets hus”, också benämnt som Dar al-Garb ”Västs hus” i sentida ottomanska källor), vilket innefattar hela den del av världen där islam ännu inte segrat och islamisk lag inte råder.

Ordet ‘islam’ betyder ”underkastelse”.

Språket är tydligt, läran bakom det är ännu tydligare: där islamiskt styre på ett eller annat sätt har införts, där råder fred – men kom ihåg att praktiskt taget varje befolkning och nation i världen som nu är muslimsk har blivit det genom en initial militär erövring och underkuvning. Där islam ännu inte har införts, där väntar krig.

Islam befinner sig i krig med oss, vare sig vi gillar det eller inte.

Vidare räcker det med en ytlig titt på islams våldsamma historia, kännetecknad av erövringskrig och konflikter med sina icke-muslimska grannar, för att visa att denna lära ständigt har omsatts i praktiken. Titta på världskartan och ni kommer se att gränserna kring den islamska delen av den är i ett oavbrutet tillstånd av fiendeskap och krigföring med sina otroende grannar.

Som James Murray beskriver:

Mina spanska förfäder slogs i 700 år för att befria Spanien från muslimskt (och judiskt) styre. In den kampen begicks den första stora Förintelsen i historien, massmordet på mozaraber (spanska katoliker som kulturellt anpassat sig till islam), i Spanien av muslimer: En tredjedel av den spanska befolkningen förintades. (Under de senaste tusen åren har endast Qingdynastins utrotning av Dzungarierna varit mer fulländad.) Kristendomens återerövring av Spanien säkrade landet i över ett halvt årtusende, en period av säkerhet som avslutades i och med kollapsen av kristendomen, och segern för den kulturmarxistiska ideologi som kallas mångkulturalism i hela Västvärlden.

Så att tala om muslimer som inget annat än oskyldiga offer för judisk makt håller inte, sådant prat stöds inte av några empiriska bevis.

Å andra sidan har islam, trots sin potentiella våldsamhet och farlighet för icke-muslimer (och för muslimer likaså), varit sovande fram till de sista decennierna av 1900-talet, och genomgått en förhållandevis fredlig period av sin historia; många delar av den islamska världen har till och med blivit relativt moderata och mer sekulära – vilket i islams fall innebär mindre omedgörliga och aggressiva.

En viktig händelse och en viktig process har skakat islam och väckt den ur sin slummer. Händelsen är födelsen av staten Israel, som var ett resultat av våld och fördrivning av palestinska muslimer, såväl som (viket ofta glöms bort) kristna. Processen är en serie krig, invasioner och aggressoner mot muslimska länder som följde USA:s proklamation av ”Kriget mot terrorn” efter 11:e september, och vilket vi har all anledning att tro endast utkämpades för Israels skull, som lever ett otryggt liv, omgiven av fiender och folk med rättmätigt missnöje mot landet.

Till allt detta måste vi lägga till massinvandringen från tredje världen till Väst, som har befolkat Europa med muslimer från Asien och Afrika i stora, aldrig tidigare skådade antal, vilket paradoxalt nog, då de givmilt erbjudits möjligheter som de förut inte ens kunnat drömma om, har radikaliserat dem, på grund av (bland andra orsaker) den blotta kontakten med det dekadenta, degenererade Väst som muslimsk kultur alltid har föraktat.

Oönskad invandring, mer korrekt benämnt som ”invasion”, har på detta vis importerat det muslimska problemet – som hade kunnat förbli begränsat till de islamiska delarna av världen med deras olycksamma, oskyldiga kristna offer boendes i dessa helveten – mittemot Västerlandets kust, vilket skulle ha gjort det omöjligt för vita att inte ta i tu med det.

Allt detta påverkar inte det faktum att Israel och judiska intressen har använt många false flag-taktiker i syfte att få västerländska makthavare att felaktigt tro att muslimer var skyldiga till aggression eller terror som iscensatts av dem själva för att göra muslimer till syndabockar, eller underlåtit att förvarna USA om11:e september-attackerna.

Men här kommer vi in på ett annat problem. Europas muslimska invandrare beskrivs ibland som en maktlös, marginaliserad, missgynnad minoritet, och att angripa sådana utsatta folk, till exempel genom Charile Hebdo-teckningarna, anses därför vara oetiskt, den lägsta formen av moraliskt beteende. Typiskt nog yttrar inte folk som säger detta ett ord om de ”marginaliserade” kristna i Västeuropa, som utsatts för motbjudande smädelser och gemena förolämpningar av samma lilla pornografiska blaska.

Verkligheten är den att Europas muslimska minoritet inte är maktlös. Europas muslimer har beskyddare och välgärningsmän på höga positioner: fråga bara anhöriga till de tusen och åter tusentals vita brittiska tjejer som blivit misshandlade, våldtagna och till och med mördade under de senaste 20 åren. Dessa brott har ofta setts mellan fingrarna på av polisen, sociala myndigheter, media och politiker (bortsett från BNP:s Nick Griffin, en av de första att slå larm om detta men han ignorerades, och blev till och med åtalad för sina yttranden eftersom han ansågs vara ”rasist”). Gärningsmännen tilläts komma undan på grund av det faktum att de ingick i muslimska pedofilringar och ingen i Storbritannien vill bli kallad ”islamofob.” Har vi alla glömt offerskapets makt i våra samhällen?

Och en ”marginaliserad minoritet” som är beredd att mörda för ett antal serieteckningar? Är inte det snarare en mordisk minoritet?

Man måste beakta de sakerna muslimerna vill göra mot våra länder och våra folk. En av dem är att tysta oss – en annan likhet de har med den judiska lobbyn. Muslimer i Europa – där de har mycket mer makt än i Amerika – vill inte bara stoppa Mohammad-teckningar; de vill stoppa alla former av rationell diskussion och kritik av islam, införa sina klädregler, göra polygami lagligt, genomdriva halalslakt liksom många andra sharialagar, och mycket annat. De är en aggressiv, översittande, kompromisslös minoritet. Många av Europas muslimer – i synnerhet kvinnorna – bemödar sig inte ens att lära sig språket i landet de bor i.

Kristna och andra icke-muslimska barn tvingas regelbundet att äta halalkött i skolan; men om något fläskkött hittas i en muslimsk elevs måltid så blir den ansvariga mattanten omedelbart sparkad, även om det bara var ett misstag från hennes sida. Är detta en maktlös minoritet?

Det är en klar skillnad mellan nordamerikanska och europeiska vita, då de två grupperna befinner sig i olika situationer gentemot dessa icke-vita och icke-kristna: i USA har muslimerna inte något särskilt inflytande medan judar besitter en enorm makt, medan läget i Västeuropa är något av det motsatta, med en hög andel muslimer som ständigt växer, liksom deras makt, medan judisk makt (fastän den är stor) är mycket mindre påtaglig än i Amerika.

Jag håller inte med de som säger att det är olämpligt att kritisera islam och muslimer eftersom det ökar stödet för judar och deras krig.

Man kan inte ljuga för folket om islams natur och dess hot bara för att det teoretiskt skulle kunna gynna den judiska och israeliska lobbyn. Vår uppgift är att göra folk medvetna om båda hoten från dessa två fientliga grupper. Jag misstänker att somliga av de som tycker som ovan inte grundar sin uppfattning på någon objektiv kunskap om islam utan endast ser muslimerna som en motkraft till judarna.

Även om vi beslutade oss för alliera oss med muslimer, måste vi vara väl medvetna om vilka våra allierade är och inte blunda för det.

Jag har till och med läst kommentarer som utgår från att det skulle finnas likheter mellan kristendomen och islam, vilket utan tvekan visar på en grundlig okunskap om den ena, den andra eller båda religionerna, eftersom de står för diametralt motsatta uppfattningar i allt väsentligt, från den mänskliga naturen till etiska mål, från begrepp om frihet till vad frälsning innebär.

Man kan se enorma skillnader mellan dessa två religioner på vilka resultat de åstadkommit. Det är ingen tillfällighet att bara den delen av världen som blev kristen har gjort enorma framsteg i jämförelse med resten av världen, inklusive de nationer som befolkas av raser med högre genomsnitts-IQ.

Dessutom sitter vi vita folk från olika världsdelar i samma båt, och bör upprätta en allians och hitta en gemensam grund. Det vore klokt av amerikaner att se problemet med muslimer i Europa som något som förmodligen kommer drabba dem själva också, en förvarning om sin egen framtid.

Det råder redan i vita länder – särskilt i Europa – en utbredd motvilja mot islam. Det är förvisso inte mainstream men inbegriper ett betydande antal människor.

Vad som är sant är att, när problem kopplade till massinvandring och etniska konflikter (i exempelvis Storbritannien) diskuteras, så nämns nästan aldrig judar – medan muslimer väldigt ofta lyfts fram, i tron att judar egentligen inte är någon etnisk grupp och att de är omöjliga att skilja från den vita urbefolkningen.

Medan det i Europa finns en växande medvetenhet om att muslimer innebär problem, att de inte hör hemma i ett västerländskt eller något modernt samhälle överhuvudtaget, och även att de på grund av anspråket på överhöghet som finns inbyggt i deras lära, ofelbart kommer att befinna sig i ständig konflikt med vilken annan grupp som helst i deras närhet, så ser en betydande – om inte överväldigande – majoritet av britter och européer i allmänhet inte judar som annorlunda än dem själva, utan som en del av sina samhällen. De betraktar judar som en grupp med i grunden samma intressen som resten av samället snarare än en grupp som konskvent eftersträvat intressen som står i konlikt med Europas ursprungliga befolkning. Kort sagt: inte främmande, inte utländska, inte ghettofierade, inte fientliga, inte farliga.

Faktum är att detta intryck visar sig felaktigt redan på en ytlig nivå: ultraortodoxa judar som de hasidiska kan orsaka problem för samhället de lever i, vilket jag tog upp i min tidigare artikel. Dessutom är mer än 1 av 10 judar i Storbritannien ultraortodoxa, och de har i regel stora familjer med 6-7 barn, och representerar därmed den framtida judenheten i Europa.

Deras växande antal skapar konflikter mellan dem och den omgivande lokalbefolkninggen, då utbyggnaden av deras områden strider mot gällande byggnadsföreskrifter. Ultraortodoxa judar, liksom muslimer och andra invandrare från tredje världen är också överrepresenterade bland socialbidragssökande.

Eftersom judar emellertid, delvis på grund av sitt lilla antal och relativt låga representation i gatukriminalitet, inte orsakar den sortens påtagliga besvär som förekommer i vissa områden med de ständigt förökande, förhållandevis fattiga och outbildade muslimerna, så utgör de ett problem som till stor del förblir oupptäckt.

Vem som helst med ögon, öron och ett uns av hjärna kan se det muslimska hotet. Visst, ibland – som eventuellt i fallet med 11:e september-attackerna – är hotet inte verkligt utan muslimer är den utvalda syndabocken. Men andra gånger är det det.

Men för att kunna förstå hur judiska organisationer och intellektuella rörelser har lyckats förstöra vår civilisation, kultur, medvetenhet, vårt sätt att tänka, våra lagar och institutioner och förvrängt dem så att de ska passa deras egen folkgrupps upplevda behov, för att uppfatta allt detta krävs mycket mer skarpsinne, iakttagelseförmåga, förmåga att se samband och koppla ihop information, kapacitet till självständigt tänkande, för att inte tala om mod, och sedan arbete och efterforskningar.

Att se islam som en fiende är på sätt och vis en direkt följd av vad vi har föranletts att tro.

Missta er inte dock. Det är en fiende, om än oskyldig vid vissa tillfällen.

Därför skulle många pusselbitar falla på plats för många människor om vi kunde visa allmänheten att det var någon helt annan än Al-Qaida som låg bakom 11:e september-attackerna.

Varför den så kallade kontrajihadistiska rörselsen i Storbritannien, vars huvudstyrka har varit English Defence League (EDL), praktiskt taget inte har åstadkommit någonting, trots att man haft ett visst mått av anhängare, beror på två saker.

Till att börja med har den inte haft några långsiktiga mål, någon vision. Det räcker inte att vara mot någonting, man måste också kunna erbjuda en positiv lösning. Och enligt min uppfattning är kristendomen svaret.

Den andra aspekten är att närvaron av muslimer i Väst och islamiseringen bara är den sista länken i en lång kedja, det mest påtagliga symtomet på en bakomliggande, djupgående sjukdom. Vad EDL inte har förstått är denna sjukdom, och hur den hänger samman med judefrågan som jag kort sammanfattade ovan, som är roten till alla dagens problem.