Swedish translation of “Jews as allies,” by Anthony Hilton and Kevin MacDonald, on the web at NYANSERAT.NU, with an introduction by the translator.
Vid ett möte som nyligen hölls behandlades frågan angående det förhållningssätt som europeiskättade amerikaner bör ha gentemot judarna. I vissa frågor, menades det, är vi naturligt allierade och borde därför samarbeta för att främja våra gemensamma intressen. Det ansågs även att vi skulle undvika att antagonisera judarna av två anledningar: (a) sådana provokationer kommer inte att gynna oss; (b) det försvårar för oss att uppnå våra gemensamma mål. Det har även påpekats att judar bör ses som ”vita”, snarare än som svarta. Är trots allt inte även judarna (åtminstone askenaserna) européer?
Vi får allt gå tillbaka till grunderna här. Hur ska vi kategorisera oss själva? Och dem?
Etnisk kategorisering (t.ex. att kalla oss ”euro-amerikaner”) kompliceras av det faktum att tillhörigheten till en etnisk grupp inte är något absolut, utan består snarare av en serie koncentriska cirklar, vilka utgår ifrån den biologiska samhörigheten. I centrum står den egna familjen; i nästa cirkel den förlängda familjen och så vidare upp genom den mer eller mindre kategoriserbara ”etniska gruppen” eller ”etniciteten”. Ett exempel är identiteten ”irländare”, vars nästa identifikationssteg kan vara som ”skotsk-irländare”. Ovanför dessa finns en ”cirkel” med titeln ”europé”. Nåja, ni ser vart detta leder.
Fram till mitten av 1900-talet dominerades U.S.A. i stort sett av WASP [”white anglo-saxon protestant”, sv. vita anglosaxiska protestanter: övers. anmärkning] (detsamma kan sägas om Kanada, även om man tar hänsyn till den franska dominansen i Quebec och andra undergruppers lokala dominans). Men, i synnerhet sedan 1965, har den majoritet som till större delen består av nordeuropéer och WASP upplevt en ökande undanträngning från denna position och kommer inom kort att vara i minoritet både demografiskt och politiskt. Men konstigt nog är majoriteten av euro-amerikanerna till stor del omedvetna om de krafter som genomdrivit denna utveckling.
Så, bör vi räkna judarna som euro-amerikaner? En anledning till att inte göra det är att varken judarna eller judisk kultur utsatts för den intellektuella och politiska omvälvning som lett till undanträngningen av euro-amerikanerna. Dessutom, vilket Kevin MacDonald redovisar i Kritikkulturen[1], utgjordes de kulturmarxister som inledningsvis planerade processen och därefter infiltrerade våra institutioner (universitet, media, politiska partier, tankesmedjor, etc.), till övervägande delen av judar. Vad som är viktigt att påtala, är att de identifierade sig som judar och utgick från att deras agerande skulle gynna specifikt judiska intressen. Deras främsta mål har varit undanträngandet av det europeiska Amerika. Detta är ett viktigt argument för vår kategorisering av oss själva, i detta sammanhang, som ”euro-amerikaner” – vilket är en ”cirkel” som inte inkluderar judarna.
Givetvis har inte alla judar varit delaktiga i detta destruktiva arbete. Många judar tillbringar utan tvekan sina liv fullt omedvetna om det som har skett. Men faktum kvarstår att hela det organiserade judiska samfundet och hela det judiska politiska spektrumet, från den radikala vänstern till neokonservativa högern, aktivt eftersträvat massinvandring av icke-européer och utgjort en avgörande faktor för att dessa strävanden skulle lyckas. Detta indikerar på att det organiserade judiska samfundet och den stora judiska majoriteten gett sitt bifall åt raserandet av den gamla majoritetens dominans.
Dock finns det några judar som har motsatt sig den icke-europeiska invandringen. Steven Steinlight är ett bra exempel. Dennes motiv är dock uteslutande judiskt, vilket visar att det hos en del judar finns ett etniskt intresse att motsätta sig massinvandringen:
”Privat uttrycker [amerikanska judiska ledare] en djup oro för att en oreglerad invandring kommer att visa sig vara förödande för de amerikanska judarna, vilket den har gjort för de franska judarna och kommer att göra för judar runtom i Västeuropa. Det finns i synnerhet en rädsla för hur den judiska säkerheten, samt det amerikanska stödet till Israel, kommer att påverkas av den snabbt växande muslimska populationen. Efter möten med nationella ledare, har det varit flera som sagt till mig: ’Du har rätt till 1000 procent, men jag kan inte gå ut och säga det i nuläget.’”
Steinlight menar även att massinvandring överlag är dåligt för judar: ”Massinvandring kommer att undergräva judiskt inflytande genom att vår procentandel av befolkningen kommer att minska – till en bråkdel av 1 % inom 20 år.”
Steinlight är definitivt en jude vars etniska intressen står på samma sida som euro-amerikanernas när det gäller att stoppa massinvandringen. Problemet är att han inte har lyckats förändra immigrations-policyn hos det organiserad judiska samfundet.
En annan sak som kan få över några judar på samma sida som de euro-amerikanska intressena är att betona etniska beröringspunkter. I synnerhet askenaserna, även om de (för den initierade) har framträdande fysiska drag (”familjedrag”), brukar oftast se ganska ”europeiska” ut. Det DNA-material som insamlats så här långt talar för att de, faktiskt, till viss del bär på europeiska gener. Ett i nuläget populärt scenario är att judiska handelsmän, med ett särpräglat Y-kromosom DNA, kom till Europa under medeltiden och åtminstone i några fall tog sig en icke-judisk kvinna (kanske europeisk) som hustru, men därefter återgick till ett slutet, endogamt samhälle (dvs. att de gifte sig mestadels inom den egna gruppen). De data som finns om Y-kromosomen indikerar att ungefär en av 200 korsningar var förhållanden mellan judiska kvinnor och icke-judiska män – en mängd som skulle var kompatibel med en icke-judisk representation av 35-40 % inom askenasernas genpool.
Nyckelordet här är ”endogamt samhälle”. Det judiska samfundet förblev fram till nyligen endogamt, samtidigt som man sysselsatte sig med ovanliga ekonomiska nischer (t.ex. skatteindrivare), vilket kom att avskilja dem från och ställa dem i konflikt med den inhemska befolkningen. Denna situation kom att främja ett eugeniskt urval där hög intelligens premierades. Detta har dokumenterats av Kevin MacDonald och bekräftats på många viktiga punkter av Yuri Slezkine. Resultatet pekar på en lång historia av konflikter mellan etniska grupper inom Europa, där den av Lukacs-Gramsci inspirerade kritikkulturen utgjort det senaste exemplet (dvs. framgång för judisk kulturmarxism).
Idag gifter sig ungefär hälften av de amerikanska judarna utanför den egna gruppen. Möjligheten finns att denna trend kan leda till en stegvis förlust av den judiska särarten då de istället smälter in i den europeisk-amerikanska befolkningen, även om det finns många anledningar att tro att detta inte kommer att inträffa. Men det innebär att flera judar i nuläget har icke-judiska släktingar, samt barn och barnbarn med en varierande grad av judisk etnicitet och identitet.
Men i verkligheten så består ännu allvarliga intressekonflikter mellan euro-amerikaner och i stort sett hela det organiserade judiska samfundet. Detta illustreras av den judiska neokonservativa kontrollen över amerikansk utrikespolitik under Bush-administrationen, judiskt inflytande över invandringspolitiken, samt det judiska inflytandet inom det demokratiska partiet – det parti som i en ledare på The Occidental Observer nyligen beskrevs som ”partiet för minoriteter, myndighetspersoner, sexuella icke-konformister, samt diverse förmånstagare av vänsterns rättighetskultur.”
Detta pekar på ett rimligt förhållningssätt att utgå ifrån. När ett fåtal individuella judar agerar på ett sådant sätt att det gynnar våra etniska intressen eller hela mänskligheten (dock inte på vår bekostnad), så finns det ingen anledning att inte uppskatta deras existens, att samarbeta med dem och agera vänskapligt med dem. Judar har ju inga problem att uppträda vänligt mot icke-judar, såsom kristna sionister, så länge som detta ”gynnar judarna”. Vi kan göra precis samma sak: vad som än gynnar euro-amerikanerna.
Men eftersom blod är tjockare än vatten, finns alltid risken att en ”rättfärdig” jude återfaller i favorisering av den egna gruppen, i synnerhet vid kritiska tillfällen. Det finns även en konstant risk för ”mullvadar”. Av denna anledning kan judar inte räknas till ”familjen” för vilka vi helt öppnar våra hjärtan och plånböcker. Inte heller bör vi avslöja våra identiteter i situationer där brist på sekretess kan riskera våra försörjningsmöjligheter. ”Armlängds avstånd” är här ett nyttigt koncept.
Dessutom bör judar som har samröre med organisationer och publikationer som uttryckligen företräder europeisk-amerikanska intressen, vara villiga att erkänna den roll som det organiserade judiska samfundet haft i undanträngningen av det europeiska Amerika. Dessa bör även medge att det organiserade judiska samfundets agerande i nuläget står i ett motsatsförhållande gentemot de europeisk-amerikanska intressena.
Därför bör judar som vill bli betraktade som våra allierade rikta sin aktivism mot att ändra riktning för det organiserade judiska samfundet. Precis som Joe Liebermann var en representant för McCain i kampanjen riktad till det traditionellt demokratiska judiska samfundet, så finns det all anledning att tro att judar skulle vara mer effektiva än icke-judar att driva igenom förändringar inom det organiserade judiska samfundet. Sådana prestationer, om de lyckades, skulle vara tydliga signaler på deras ärlighet och goda vilja.
Å andra sidan, så orsakar avsaknaden av åtaganden att förändra det judiska samfundet samt en vägran att erkänna den historiska roll som judar haft i att skapa vår nuvarande prekära situation, en skepticism för att de judar som involverar sig i pro-europeisk-amerikanska rörelser enbart försöker göra dessa säkra för judar i den händelse att dessa rörelser når framgång. Det är inget annat än en reservplan och säkerhetsåtgärd ifall situationen blir svårhanterlig.
Vidare, när pro-euro-amerikanska grupper anser det bäst att hålla tyst om den roll det organiserade judiska samfundet haft i vår nuvarande prekära situation, bör detta ses som ett uttryck för judisk makt. En stor del av vår uppgift å europeisk-amerikanska civilisationens och vårt folks vägnar består i att lyfta fram en förståelse för historia. Många judar kommer ofrånkomligen att finna en öppen diskussion om historien kring den europeiska tillbakagången som ett hot, eftersom den roll judarna spelat kommer att lyftas fram i en objektiv framställning av denna historia. Dock kommer tystnad kring den roll judar haft i framväxten av vår situation tvinga dessa grupper att leva i en sorts ohistorisk nutid – där varje realistisk diskussion kring det förflutna undviks och varje försök att förstå det förflutna på ett objektivt sätt förhindras.
Detta tvingar dessa pro-europeiska rörelser till en större avvikelse från alla andra etniska aktivist-rörelser vi känner till, även judarna: Etnisk identitet och engagemang är djupt sammankopplat med en förståelse av historia. Sannerligen är judarnas uppfattning av sin egen historia som offer för européerna en viktig källa till judisk identitet och judisk aktivism gentemot euro-amerikaner. Som Paul Johnson noterar i beskrivningen av den filosofi som företräds av Walter Benjamin, en judisk kulturmarxist:
”Politik [är] inte enbart en hård fysisk kamp för att kontrollera nutiden och framtiden, utan även en intellektuell strid för att kontrollera beskrivningen av det förflutna.”
Vad värre är så hindrar detta dessa organisationer från att på allvar utmana den högst reella makt som det organiserade judiska samfundet och andra med stark judisk identitet fortsätter att utöva i ett brett spektrum av områden där euro-amerikanernas intressen motarbetas. Återigen utgör den bästa rollen för judar i dessa rörelser att vara uttalade kritiker av det judiska samfundet och dess roll i undanträngningen av euro-amerikanerna. Men den olyckliga verkligheten är den att det, precis som när mainstream-politiker tvingas att aldrig nämna Israellobbyns makt, slutar med att dessa pro-europeisk-amerikanska grupper ignorerar den 350-kilos gorilla som befinner sig i deras led – en underbar kommentar om den judiska makten i Amerika.
Med försiktig optimism kan vi blicka mot framtiden och hoppas att några inflytelserika judar kommer att kunna se denna historia utan deras etniska skygglappar och inse att deras eget intresse finns i ett återupplivat europeiskt Amerika.
Anthony Hilton & Kevin MacDonald
Artikeln publicerades ursprungligen i The Occidental Observer, 13/11-2008.
[1] Kritikkulturen
